Under året kommer vi att ha ett antal gästbloggare här och först ut är Katarina Petersmo som är med i projektet ”Från bokidé till bokmässa”. Hennes bok Jag skriver mig bort från dig nu lanseras i vår monter på bokmässan i Göteborg i slutet av september.

Katarina Petersmo. /Foto: Pernilla Wahlman

 

 

Dagen då jag mötte en läsare

Jag känner mig alltid smutsig när jag vaknar i din hundkoja.
Så börjar en av mina noveller. För sju år sedan vann den en tävling och jag fick åka till Bokmässan i Göteborg för att ta emot mitt pris.

Det var där allting började. När jag fick träffa en kvinna i juryn dagen innan prisutdelningen. Det var första gången jag verkligen fick möta en läsare. För någon vecka sedan hittade jag ett dokument i min dator, där jag har skrivit om just den dagen. Och jag vill gärna ta med dig dit. Välkommen in i min dagbok.

Urklipp ur dokumentet ”Bokmässan 2011”:

”Det är som om folket kliver åt sidan när H tar sig fram, och jag hinner se henne, att hon är kortare än jag och hennes bruna hår har slingor som är blanka, kanske en annan ton. Jag fastnar ofta i en sån tanke. Vad som egentligen är vad och kanske är det bara ett skydd för att jag inte ska tappa greppet om den här stunden, det är så många ljud och ansikten överallt. Små asfalterade vägar mellan de uppbyggda rummen. En teater. En låtsasstad. H pratar under tiden och jag försöker lyssna. Om att det är lugnare att sitta vid ett bord i kafeterian. Vi tar rulltrappan upp. Så skönt att bli högre än de som rör sig på marken, sorlet ligger som ett stort moln över golvet. Hon har fina ögon. Hur kan de vara helt lugna på den här platsen? Hennes hand med naglarna ligger över plasten på armstödet, det rör sig lite snabbare än trapporna, jag ser hur hon sakta lutar sig framåt. Så blåser hon lite i en hårlock som fallit fram över pannan. Och skrattar.
-Det är galet här de här dagarna. Så mycket folk.
Jag nickar. Ser tröjan med de mjuka trådarna. Hennes mörkblå kofta. Jag skulle kunna bli mindre och krypa in i tyget, det blir som små vägar upp och ner igen. En liten klädlus.

Så sitter vi vid bordet med en varsin äppelmuffins framför oss. Egentligen bad jag bara om kaffe men jag nyper tacksamt små bitar äpple med kanel för att sysselsätta fingrarna.

-Jag fastande för stämningen i novellen. Det var exakt den känslan jag hade för några år sedan.

Nu sitter hon här och pratar om min värld. Den som är så tydlig i mitt huvud, de platser jag har skapat har plötsligt tagit plats i henne. Gården och hundkojan jag beskriver, de finns där bakom pannan och det lockiga håret. Mitt hjärta slår tyst för att inte störa henne. Fortsätt bara.

-Min man lämnade mig för en annan kvinna. Inte så långt efteråt stannade jag bilen vid ett rödljus, jag var på väg till jobbet och då satt de i bilen mitt emot. Hon satt på min plats, intill min man och med mina barn i baksätet. Det var som om jag gjorde något förbjudet när jag såg på dem. Som om jag spionerade.

-Vad hemskt.

Mina kinder är varma, att hon delar det här med mig, som om jag vore hennes närmaste vän.

-Det var just så jag kände när jag läste. Att kliva in i någon annans familj. Och det där på slutet, med grillgallret, fy fan. Den känslan. ”

**
Jag klipper här. Jag tror att ni förstår.

Det är här jag vill vara med mitt skrivande. Exakt här. Jag vill få människor att känna saker, jag vill att orden får komma djupt inom dem. Det blir en plats där vi kan mötas. När jag kör fast i skrivandet, när jag undrar vad jag håller på med, när jag bara vill skita i allt, då tänker jag på det där mötet. Jag har hittat svaret på mitt Varför.

Jag har inte besökt Bokmässan sedan dess. Men jag minns att jag lovade mig själv att komma dit igen. Någon gång. Men då vill jag inte vara besökare, då vill jag ha med en egen bok.

I år är det äntligen dags. Men jag berättar mer om det en annan gång.

Okej, det här är ett orimligt långt blogginlägg. Men jag har en fråga till dig som fortfarande är kvar, för jag är verkligen nyfiken att veta:

Varför skriver du?