Gästblogg av Ulrika Josefsson

Läser att Leif GW Persson har gjort sin sista Bokmässa. Han jämför årets med att åka tre Vasalopp – fram och tillbaka! Jag har gjort min första mässa som författare och förstår lite vad han menar. Även om jag inte tycker att det var fullt så tungt, ställde den helt klart krav på färdigheter som jag inte tränat mig tillräckligt mycket i. Därför var det inte så underligt att jag kände mig helt slut efter första dagen.

Den träning jag saknade handlar om konsten att synas och höras i en miljö där allt pågår samtidigt och där den uppmärksamhet jag söker kring det jag skrivit, ständigt tycks vara riktad åt ett annat håll. För en kort stund var den ändå min. Åtminstone i ett alldeles speciellt hörn av mässan. Stolt lansering i Litterära konsulters monter, fin presentation av mig och boken (Varför skriver du?), prat i mikrofon, ansikten i publiken som jag känner från olika delar av mitt liv men också andra, för mig helt okända mässbesökare.

Allt var vansinnigt roligt men kändes på samma gång helt overkligt. Det var en märklig upplevelse av att göra och säga saker och samtidigt se sig själv utifrån. Samma känsla fanns där när jag, både före och efter, lanseringen försökte få journalisternas och andras intresse för boken och dess ämne. Flera gånger tänkte jag att ”det här är inte jag – för jag skulle aldrig göra något sådant här!”. Samtidigt ville jag nå ut med det jag skrivit, så jag kände att jag ändå måste försöka. På något sätt var det ju där och då som gällde. Det var liksom bara att kliva utanför boxen, göra sitt bästa och kämpa på!

Så här dagarna efter mässan har lugnet infunnit sig och allt får vila lite. Mina mässupplevelser blev till ett roligt, härligt och alldeles oförglömligt minne! Men snart gäller det att ta upp träningen igen och stärka marknadsföringsmusklerna. För även om Bokmässan varit målet med det här skrivprojektet (och säkert är det för många andra som skriver) – så är det nu som allting börjar. Nu när boken äntligen är släppt!

Varma skrivhälsningar!

Ulrika