Skrivsommar!

av Ann Lindström När svetten lackar, hönsen vill ha mat, äpplen vill bli plockade och mustade, barn, barnbarn, släkt och vänner knackar på och man behöver äta och dansa och dricka och sova och städa och sjunga och uppleva livet som pågår runt omkring och inuti, då är det fantastiskt roligt och svårt att skriva.

Jag prioriterar, låter mig bli avbruten av än det ena och än det andra, bejakar det som kommer och hittar stunder här och där för kortare skrivpass. Det får vara så. Jag har omfamnat den här sommaren med hull och hår. Hunnit längta efter kalla och regniga dagar.  Efter skrivdagar. Nu är de här. Nu är det svalt och mulet och vardag. Jag tänker omfamna den stundande hösten också, prioritera skrivtid och färdigställa den roman jag påbörjade för snart ett år sedan. Det har varit en utvecklande och spännande resa att leva med och skriva den berättelse som vuxit fram sedan förra hösten. Ibland har kombinationen av ord som runnit ut ur fingrarna och via tangentbordet landat på det vita pappret blivit magiska. De har vibrerat av liv, gett berättelsen de dofter och ljud, färger och former som jag eftersträvat. I min egen värld. I mitt eget huvud.  

De stunderna, de där magiska stunderna, skapar den oemotståndliga energi och lycka som gör skrivandet beroendeframkallande för mig. Att det sedan förmodligen kommer att visa sig att delar av eller hela textsjok av magin bör omarbetas eller strykas är inte hela världen. Tänker jag. Förbereder mig för andras ögon. Jag vaskar efter guldkorn och hittar dem ibland, skapar dem. Det är det som är så spännande och lustfyllt. Ibland har jag putsat på en stor guldklimp väldigt länge och sedan insett att det var kattguld. Ibland har jag fnyst åt kattguld som senare visat sig vara rent guld.

I mina ögon.

Bara i mina ögon.

Men nu har mina egna guldögon sedan en tid blivit helt obrukbara. Jag kan inte se något guld alls längre. Jag får tro på min roman i alla fall. På det jag gillat tidigare. Nu vet jag varken ut eller in längre. I den fas där jag är nu gäller det bara att få hela berättelsen i den ordning som gör den begriplig för en utomstående läsare. Täppa till luckor. Möblera om och om igen. Kanske fokuserar jag på fel saker, kanske fixar jag med sådant som inte spelar någon roll. Jag vet inte. Jag lär mig. Det finns textsjok som jag älskar och det finns sjok som jag tragglar med och skäms för. Ord som stretar emot och låter tomma fast de egentligen betyder det jag vill berätta. Ändå inte. Något saknas. Jag brottas med kombination av ord, meningar och stycken, blir galen av att ha en scen i mitt huvud som på pappret saknar all den känsla jag upplever i min egen inre biograf.
  De stunderna, de där magiska stunderna, skapar den oemotståndliga energi och lycka som gör skrivandet beroendeframkallande för mig.   Att det sedan förmodligen kommer att visa sig att delar av eller hela textsjok av magin bör omarbetas eller strykas är inte hela världen. Tänker jag. Förbereder mig för andras ögon. Jag vaskar efter guldkorn och hittar dem ibland, skapar dem. Det är det som är så spännande och lustfyllt.   Ibland har jag putsat på en stor guldklimp väldigt länge och sedan insett att det var kattguld. Ibland har jag fnyst åt kattguld som senare visat sig vara rent guld.   Webbkurserna här på Litterära Konsulter har löst upp många knutar och gett mig värdefulla knuffar framåt när jag ilsket stått och stampat och stirrat på text som inte vill samarbeta. I arbetet på min egen kammare. I min egen värld. I mitt eget huvud. Snart ska någon annan för första gången läsa min text. Snart ska jag skicka mitt manus till den lektör som jag fått tilldelad i det här projektet. Jag undrar om hon kommer att hitta något guld. Jag hoppas det. Hoppas att hon kan hjälpa mig att hitta kornen, sortera bort det grus som behöver rensas ut och ge mig bra putsdukar och hänvisningar till var jag behöver putsa. Hur jag ska möblera berättelsen så att den blir så bra som den kan bli. Och jag hoppas att jag klarar av att putsa fram en berättelse som andra också vill läsa. Att jag nästa gång jag bloggar här har färdigställt min alldeles egna första roman. Nästa gång är det den tjugoandra november. Om tre månader! Är det rimligt? Jag vet inte.