Till dig som också skriver (men aldrig blir färdig)

Vad ser du på bilden? Du ser nog en bok med märklig framsida. Jag ser någonting helt annat. En plats där jag lekt och testat mig fram. Jag har hittat stigar in i snåren och jag har vågat följa dem. Har rivit mig blodig och nästan gett upp. Jag har simmat i gömda vatten, med lugna armtag har jag blivit starkare. Gud vad jag svamlar! Jag försöker berätta om hur det gick till att skriva en roman. För det har verkligen inte varit en spikrak väg framåt. Snarare en underbar omväg.

Det var någon gång i våras som jag bestämde mig. Min roman skulle bli färdig och finnas på bokmässan i Göteborg. Den kommer att ha en framsida, en baksidestext. Ja, allt kommer att vara på plats i september.

I våras kändes tanken overklig. Nästan som ett skämt. Den här texten har funnits med mig i sju års tid, inte kan väl den någonsin … avslutas?

Jag tänker på dig. Vem är du förresten? Du som läser det här. Skriver du också? Känner du dig som en förlorare ibland, en sån som aldrig lyckas slutföra någonting? Du ser hur andra gör. De som skriver synopsis och ritar dramaturgiska kurvor, åker på skrivhelger och sätter deadlines.

Jag vill säga till dig att det är okej. Allt är som det ska. Se bara till att fortsätta.

För jag har märkt att när jag ger texten tid, så får jag oändligt mycket tillbaka.

Du måste förstå en sak. Jag har inte småpillat med samma text under alla år, den har hela tiden varit levande. Vi har lekt, överraskat, testat saker. Sidohistorier har vuxit sig starka, knoppats av och blivit egna berättelser. Men min kärna har alltid varit kvar och genom åren har den bara blivit starkare. Den har gett näring åt flera andra manus. Alla ligger som glittrande små hemligheter under Mina dokument i datorn. Herregud, vad jag längtar efter att fortsätta med dem.

Men nu vill jag berätta om den här boken. Min allra första roman.

Det började som noveller på en kurs i Kreativt Skrivande. Jag kallade dem Novellerna om Nina. Det var stunder och scener som var starka, platser som kändes i mig. Jag tränade mig på att våga, att sätta ord på allt. Egentligen hade det inte så mycket med själva kursen att göra, jag satte mina egna mål. Jag är en pryd person och jag märkte att det begränsade mig när jag skrev. Därför drog jag texten så långt det bara gick, jag ville verkligen utsätta mig. Och det hjälpte. Ni känner till att ”man ska dansa som om ingen ser på, sjunga som om ingen hör” eller hur man nu säger. Jag försöker skriva som om ingen kommer att läsa. Eller som om bara du läser. Du, min bästa vän. Dig som jag kan lita på.

Efterhand dök det upp saker som jag minns från min egen tonårstid, sånt som jag ville förstå lite djupare. Saker som kändes fel men inte gick att sätta ord på. Ett exempel var det här med blicken. Vi tjejer var så hårda mot varandra när vi var i tonåren. När vi såg på oss själva och på andra såg vi bara det som stack ut, det som var brister och vi gjorde dem värre.

Så jag skrev vidare.

Nu när min roman är färdig ser jag ett mönster. Till exempel hur samma ögon kan få en helt annan blick. Om vi är kreativa förändras den och blir mild. När Nina skriver, fotograferar eller tecknar, så ser hon saker på ett helt annat sätt. Det här är några rader efter hon varit på krokiteckning:

Det slutar alltid på samma sätt. Kvinnan som sätter sig naken på pallen är till en början en främling. Bara kall hud och former. Men när en timme har gått är hon förvandlad. Hon reser sig upp, vacker och levande går hon barfota över betonggolvet.

Det är som om texten hittar sina kopplingar undertiden jag skriver. Sånt går inte att planera i förväg. Jag vill dröja mig kvar vid tanken om en förändrad blick. Kanske kan vi alla lära oss någonting av det. Att blunda en stund, titta inåt. Och se vad som finns därinne, med nyfiken värme. Skriv! Om det får dig att bubbla. Eller fäll ihop datorn och gör något helt annat. Spring ett maraton. Öppna ett hotell. Låt inte andra berätta för dig vilken riktning som är den rätta.

Nina är sjutton år när romanen börjar. Det finns så många omkring henne som tycker saker. Flytta hemifrån, plugga till lärare … och hennes pojkvän Joel har sina planer. Men hur ska Nina kunna veta hur ett förhållande ska vara, när hon inte har någonting att jämföra med? När hon inte stannat upp och känt efter. Alla är vi förvirrade ibland, oavsett om vi är sjutton eller åttiosju. Jag tror att lösningen finns i oss själva. I vår lust att skapa och vara kreativa. Se till att göra det som får dig lycklig. Vi är gjorda för det, jag lovar. Sedan faller allt annat på plats.

För några år sedan var jag sjukskriven i utmattning. Många sa åt mig att lägga skrivandet åt sidan. Att jag blivit sjuk för jag ville för mycket. Ta det lugnt, kom igång med jobbet så småningom, men låt bli att skriva. Du blir så besatt. Jag vet att de bara ville väl. Den första tiden gick det inte heller, jag kunde faktiskt inte skriva.

Men det var skrivandet som tog mig tillbaka. Det tog ett år innan jag orkade läsa i mitt manus. Där fanns språket. Det som var mitt, som jag inte känt på så länge, men allting fanns där. En rytm att andas i, att skriva vidare och sjunka ner i. Där fanns min medicin.

Ibland har jag hört att det finns två sätt att skriva. Dels för sin egen skull, som terapi. Det är okej, och den texten gör sitt och stannar ofta kvar i byrålådan. Men sedan finns texter med dramaturgiska kurvor och sånt, den som är skapad för en annan läsare.

Min text är faktiskt båda delarna. Nu i slutet var det skönt att bjuda in testläsare och lektörer, för att strama åt och rensa bort. Kärnan finns kvar, texten är min och budskapet och allt det viktiga. Men det var dags att släppa in andra. Jag vill säga det här som ett hopp till dig som skriver utan riktning. Det behöver inte vara fel det heller. Kanske är det omvägarna som är poängen. Just nu. En dag kanske du också känner att du är redo att fånga in alla trådar och göra ett avslut. Se bara till att du njuter av resan. Om du skyndar för snabbt är det lätt att glömma: Du har ditt skrivande, som bara är ditt. Och det är en alldeles underbar gåva.

Hoppas vi ses i Göteborg!

Under fredag och lördag finns jag i Litterära Konsulters monter vid Café Skriva F02:55. Min bok går att köpa på mässan, och även på Bokus och Adlibris. Mer om mig och mitt skrivande finns på: katarinapetersmo.se