Det är svårt att sälja något man själv har skapat. Inte för att jag är en försäljare annars heller, men visst känns det knivigare när det är mina egna böcker. 

Kärnfrågan: Vad gör mina böcker så bra, att det är värt att komma till monter F02:55 på Bokmässan för att se dem – kanske köpa dem?

Vad svarar en författare på det?

De är … fina? – Nej, det räcker inte.
Jag älskar bilderna? – Inte tillräckligt.
De är bäst och kommer att ta världen med storm? – Kom ner på jorden.
De har levt i mig under så lång tid? – Jaha, ett freak.
De lockar fram barnet i mig? – Kom igen, jag är femtio år.

Det plingar till i datorn och jag får mail från en läsare. ”Mia, tack för boken. Den är underbar. Dottern skrattar högt varje kväll.”

Sedan en recension: ”Jag tycker Gulnäsa är årets barnbok och kan bara rekommendera den varmt ..:” Milord Inspirationsbloggen

En till: ”Koka Poesi – att skriva dikter för och med barn är en lärobok varje småskollärare borde få i sin hand och ofta använda …” Skrivarsidan.nu

Vid det här laget är jag så fylld av glädje att jag knappt kan ta emot allt beröm. Sådana positiva omdömen får mig att lyfta. Mitt självförtroende ökar och av bara farten rusar jag ner till ortens bokhandel – och se – de vill gärna ta in båda böckerna. En framgång föder en ny. 

Sanningen är att jag tror på den tokiga lilla Gulnäsa, hennes vän kaninen Jakob och papegoj-ugglan Åskar som kom när åskan gick. Konceptet är rätt; fantasifulla godnattsagor som får barnen – och kanske föräldrarna – på gott humör inför nattens vila och dessutom små roliga rim att snurra in tungan i.

Och jag tror att Koka Poesi kan få icke-poesi-läsare att älska poesi. Om de bara vågar hänge sig åt skrivandet.

Gång på gång får jag påminna mig själv om att sträcka på ryggen och ha tillförsikt. I mitt sätt att marknadsföra böckerna är jag hjälpt av att jag helt ärligt (och självklart absolut objektivt) tycker att de är fina. Ja, jag älskar Anna Lindbloms illustrationer. De håller hela vägen. Det är kvalitativa böcker och det finns fler än jag som tycker om dem.

Hur kan du hitta på så fantasifulla berättelser, frågade ett barn i testklassen.

Hitta på? Jag hittar inte på! De finns där. Mitt i min vardag. Kaninen Jakob kastar sten och ramlar i sjön. Lustigt att precis det hände mitt syskonbarn en gång. Fast okej, det där med rovfågeln som drog upp honom, slickade sig om munnen och tappade honom mitt framför mig på land – det är väl inte helt sant kanske. Men att Jakob susade nerför mardrömspisten i Alperna utan att kunna stanna: Det är dagens sanning, hämtad direkt ur verkligheten! Det är väl inget att skämmas för? Jag kan inte åka skidor.

Jag är övertygad om att vi alla bär på historier och att de mår bra av att komma ut, för att inte tala om hur bra vi själva mår när de väl är ute. Gulnäsa är som mitt barn, eller som jag själv. Jag blir lycklig av Gulnäsa och om jag blir det finns möjligheten att andra ska bli det också. Och boken om att Koka Poesi kom till i lyckoruset, för jag blir lycklig av att skriva och ännu lyckligare skulle jag bli om någon vill läsa det jag skriver. Och kanske skriva själv? För tänk att vi, alla skrivare tillsammans, skulle kunna förändra världen. Kanske inte på en dag, men bokstav för bokstav. Och om vi inte förändrar den stora världen utanför oss, så i alla fall den som finns inom oss. Och det är ju där allting börjar – oavsett om det är drömmar eller berättelser.

Hoppas vi ses på mässan!

Let´s go for it!