Dagens gästbloggare är Mia Mellström som är med i projektet ”Från bokidé till bokmässa”. Hennes böcker ”Koka Poesi – Att skriva dikter för och med barn” och ”Gulnäsa – Äventyr i Spännings-Spannen” lanseras i vår monter på bokmässan i Göteborg i slutet av september.

Åskar, en av huvudkaraktärerna i min barnbok Gulnäsa – Äventyr i Spännings-Spannen, skulle gråta om han vore här. Sol. Sol. Sol. Om något lockade honom riktigt, riktigt mycket; en picknick på stranden, en jorden-runt-segling eller en vindig tur med pappersdraken, kanske han skulle ta fram sina stora, gammaldags solglasögon och den enorma solhatten som jag vet att han har gömt någonstans. Åskar, som ser ut som en papegoja men i verkligheten är en förtrollad uggla, har nämligen ytterst ljuskänsliga ögon.

Själv njuter jag av sommaren. Värmen, havet och dofterna. Mitt favoritställe just nu är mitt utekontor – alltså terrassen – där jag har planterat blommor och kan se Östersjön glittra om jag vrider lite på halsen. När jag har möjlighet smiter jag dit med ett manus, eget eller någon annans, och gör en djupdykning bland orden. Just idag går jag igenom sista korrekturet på inspirationsboken Koka poesi – att skriva dikter för och med barn som kommer att lanseras på bokmässan i Göteborg. Kan sommaren bli bättre? Här får ni ett smakprov.

S som i sommar

S som i simskola, sandslott och strand

samla snäckor

sola i sand

simma, surfa

skratta, segla

se solkatter spralla och spegla

 

S som i sländor, småkryp och svanar

spjuveraktiga skator som sitter och spanar

söker skatter

snatter, snatter

sprattla sakta med stortån

slurpa slånbärssaft i syrenbersån

 

S som i stilla sommarregn och sällskapsspel i soffan

siesta i en skuggig stol

sandaler som springer i sand och sol

sova i sovsäck i en solnedgång

syrsor som spelar en sövande sång

skutta på en studsmatta

skratta, skratta, skratta

Det här med att skriva böcker och starta eget är en utmaning. Det ser så enkelt ut när andra gör det, har ni tänkt på det? De bloggar, gör inlägg i sociala medier, syns i dagspress, omtalas av andra. Hur vet de vad de ska göra? Och hur kan de vara så säkra på sin sak?

Jag, som har en tendens att bli osäker på min egen kapacitet, har tagit till mig en berättelse om en groda som jag läste någonstans någon gång. Det var ett helt gäng grodor som skulle klättra upp på en hög topp. Publiken höll andan och klappade återhållsamt. Det tisslades och tasslades.

Startskottet gick och alla satte fart. Åskådarna skrattade, för det såg för tokigt ut.

”Ingen kommer att klara det där.”

”Grodor kan inte klättra.”

”Det är omöjligt.”

Den ena grodan efter den andra gav upp, men en liten groda klättrade målmedvetet vidare.

”Akta dig!”

”Det fungerar inte!”

”Ramla inte ner!”

Grodan såg sig inte om. Fokuserat klättrade den högre och högre och var den ende som till slut nådde toppen. Med svetten rinnande längs grodlåren och ett stort leende som gjorde munnen bredare än vanligt, sträckte den upp sina simfötter mot himlen! Publiken jublade.

Vad var det som fick just den här grodan att klara utmaningen?

Jo, den var döv. Den hörde inte alla tveksamma, kritiska röster runtomkring, utan stretade målmedvetet vidare.

Jag vill vara en vinnargroda. Jag vill klättra mot mitt mål, utan att blicka tillbaka och utan att ge upp. De första stapplande stegen har jag tagit och jag tror på mig och mina projekt. Två böcker på bokmässan och egenföretagare som lektör och manusutvecklare. Jajamensan.

Världen – här kommer jag!

  1. Illustrationerna är gjorda av min favorit Anna Lindblom.